Den 48:e paragrafen i självstyrelselagen stipulerar hur landskapet kan tilldelas extra anslag. Där står: ”På framställning av lagtinget kan extra anslag beviljas för osedvanligt stora engångsutgifter som inte rimligen kan finansieras med landskapets budget”. Det står också att anslaget bara kan beviljas för områden inom landskapets behörighet.
Ålandsdelegationen (ÅD) hade alltså att tolka den vida lagtexten. Normalt går man då till förarbetet till lagen för att se lagstiftarens intentioner, men sådana finns inte i självstyrelselagen. Anledningen är att den 48:e paragrafen kom in mycket sent i riksdagens behandling av den nuvarande självstyrelselagen.
Åland och Finland var egentligen överens om att klumpsumman skulle baseras på en avräkningsgrund där Åland skulle erhålla 0,48 procent av landets intäkter. Men i sista stund sänkte man från finländskt håll den procentsatsen till 0,45. För att kompensera det förde man in paragrafen om extra anslag. Den fanns med i den gamla självstyrelselagen, från 1951, men då som ”extra ordinarie anslag”. Enligt självstyrelselagen är det 1951 års detaljmotiveringar som ska ligga till grund för dagens bedömningar om anslag ska beviljas eller inte.
Bara tre gånger tidigare har landskapet ansökt om extra anslag, alla tre gångerna har det handlat om investeringar i elförsörjningen. Inte heller där finns alltså mycket att luta sig mot.
De närmaste åren kommer Åland och Finland på nytt att försöka slutföra revisionen av självstyrelselagen. Trots att man redan är överens om den ekonomiska delen, är det av vikt att den 48:e paragrafen ses över och förtydligas.
Mot bakgrund av att de båda regeringarna var överens om att Åland skulle beviljas det extra anslaget, borde man också möjliggöra för att sådana överenskommelser kan realiseras utan ÅD:s inblandning. Om regeringarna inte kommer överens, däremot, träder ÅD in i sin skiljemannaroll.
ÅD menade i sitt beslut att brorenoveringar inte kan anses som ”osedvanligt stora engångsutgifter som inte rimligen kan finansieras med landskapets budget”. Landskapet borde ha förutsett detta och åtgärdat fortlöpande, menar ÅD. En rimlig åsikt.
Å andra sidan påverkas också Åland av de regler för lastbilar som Finland antagit. Lastbilarna har tillåtits bli tyngre, vilket kräver att broarna klarar av en större tyngd. En mängd broar på Åland klarar inte det i dag. Att förstärka dessa broar måste rimligtvis kunna ses som en utgift som landskapet inte kunnat förutse, och inte har pengar till via klumpsumman.
Mot detta står då att landskapsregeringen (LR) faktiskt hade en finansieringsplan, ur den egna budgeten, för de elva broarna som fanns med i ansökan.
Så hur ska man se på ett sådant problem? Lagen behöver förtydligas.
Har då ÅD ”svikit” Åland i det här ärendet? Nej, inte alls. ÅD är en oberoende part mellan självstyrelsen och Finland. Delegationen ska ta sina beslut utifrån självstyrelselagen och inget annat.
Det finns inget utrymme för ÅD, som i dessa fall är att betrakta i det närmsta som en domstol, att ta hänsyn till vad som vore bra för den ena eller andra sidan. Lagen är det enda som gäller. Punkt.
Med lantrådets Katrin Sjögrens (Lib) upplysning i gårdagens Ålandstidningen, att regeringarna var överens om att Åland skulle beviljas det extra anslaget, väcks ytterligare frågor. Var den finländska regeringens plötsliga välvilja ett resultat av dåligt samvete efter att löftena som givits om såväl vindkraftsstöd som höjd klumpsumma inte hållits? Om så är fallet, varför valde man att gå vägen via det extra anslaget?
Utan att vara särskilt konspiratoriskt lagd kan man konstatera att ett direkt stöd från den finländska regeringen till Åland inte skulle gynna de finländska regeringspartierna inför valet.
Men att i det läget använda ÅD och det extra anslaget, när båda parter torde vara väl insatta i ÅD:s oberoende roll i självstyrelsesystemet, måste ses som både lite dumdristigt och aningen arrogant gentemot ÅD.
Med en ny skrivning av lagen, där just överenskommelser regeringarna emellan skulle tillåtas, skulle dock problemet varit löst.
På det lokalpolitiska planet var Centerns ordförande Veronica Thörnroos aningen skadeglad när hon konstaterade att ”beslutet var väntat”. Samtidigt var hon försiktig med att kritisera LR.
Anledningen är, förstås, att oavsett vem som bildar regering efter valet i höst kommer problemen med att lösa den gordiska knuten om skärgårdstrafiken att kvarstå.
Skärgårdstrafiken är kostsam, inte hållbar och i ett skriande behov av förnyelse. Det kommer, oavsett om man väljer att ta trafik på vattnet, i luften eller under jord att kosta, i åländska mått, enorma summor.
Landskapet kommer att behöva gå till ÅD med en ny anhållan om extra anslag, kanske till och med rejält mycket större anslag än de 45 miljoner man nu ansökte om. Efter ÅD:s beslut finns risken att ett prejudikat har satts, vilket gör framtida landskapsregeringars jobb väldigt mycket svårare.
Mot den bakgrunden skulle allt för mycket skadeglädje eller fingerpekande lätt bli en pyrrhusseger.

Jonas Bladh