Det är dragspelaren Veli Kujala som öppnar operan ”Lisbeta”. Lite oväntat, för dragspelet som det ser ut i dag, fanns inte på 1600-talet. Det representerar ändå väl de musikinstrument som kyrkan ansett som farliga. I dragspelet använder tonsättaren Karólína Eiríksdóttir.  tritonus-intervallet, också benämnt djävulens intervall, för att skapa en kuslig och dramatisk stämning. Intervallet återfinns också i körsången samt hos solister och orkester. 

Karólína Eiríksdóttir har undvikit att skapa musik med traditionella medeltida klanger utan har valt en modern tondräkt som bottnar i textens innehåll. Dock finns i operan inslag av toner och harmonier som knyter an till det folkliga.

Redan i den första akten möter vi våra kända åländska operasångare som med stor musikalitet och skönsång bjuder oss in i den ockulta världen. Vi hör Jenny Carlstedts suveräna mezzosopran, Therese Karlssons dramatiska sopran och förstås Sofie Asplunds imponerande sopran i huvudrollen som Lisbeta. De förmedlar supersnyggt häxprocessens onda tid. Men den första akten blir musikaliskt överlag lite svåråtkomlig genom sitt fåtoniga tonspråk och avsaknad av längre arior. 

Orkestern hörs återhållet i blåsinstrument och stråkar. Scenen med Philip Björkqvists magnifika tolkning i rollen som häradshövding Nils Psilander bryter dock likriktningen. Vi är alla plötsligt med i häxprocessens skeenden, lyssnar och förstår. Tenoren Dan Karlström, som gestaltar den nitiske kyrkoherden Bryniel Kjellinus, är en sprätt som till och med blir humoristisk. Och Karlströms tenor vässar ytterligare karaktären.

I den andra akten möter vi musik med mycket större spännvidd och energi. Här hör vi spännande orkestermusik, utvecklad körsång och längre arior. Musiken och sceneriet finner sitt samspel och ihop med ljussättning skapas ett enda stort konstverk. 

Här återfinner jag Karólína Eiríksdóttir som den tonsättare jag lärde känna i operan Magnus Maria. Anna-Maria Helsing leder och dirigerar musiken på sedvanligt skickligt sätt och lyfter därmed fram tonsättarens unika verk .

De solistiska insaterna i Lisbeta är imponerande och speciella, inte minst för att nästan alla kommer från Åland. Och Sofie Asplund i rollen som Lisbeta kommer jag länge att minnas, i hennes hjärtskärande höga sångton i de ögonblick då Lisbeta ska avrättas.

Lisbetakören med amatörsångare från Åland sjunger och agerar mycket bra. Kvinnorösterna agerar ofta tillsammans med solisterna i flertalet musikaliskt krävande och intensiva scener. 

Kvar i mitt minne sitter slutscenen när en trio av manliga korister sjunger ”denna häxprocess måste få ett slut”. Och Karólina Eiriksdóttir skapar här musik som förflyttar oss ned i den senmedeltida verkligheten. Ned till den folkliga rösten och sången, så som det talades och sjöngs.