Att Ole Lindberg i dag är en stor bergsklättrarentusiast råder det inga tvivel om. Hemma i Bartsgårda, Finström hänger en stor tavla av berget Matterhorn i köket, och på bordet ligger flera kartor och guidehäften från Valaisområdet i Schweiz.
Men det var inte förrän senare i livet som bergsklättring blev en stor del av vardagen även fast han i många år åkte på vandringsresor till Österrike med Sundqvist buss.
– På en av de resorna var det någon som skämtsamt frågade mig när jag skulle åka till Mount Everest och då svarade jag att ”dit vill jag inte åka för där dör väl bara folk”.
Samtidigt planterade frågan nya funderingar i Ole Lindbergs huvud, och när han på en av vandringsresorna fick beskåda Matterhorn på avstånd bestämde han sig för att ta sig an utmaningen.
– Sedan gick åren utan att jag gjorde något åt det, men i slutet på 90-talet insåg jag att jag behövde ta tag i saken innan jag skulle bli för gammal.
Första 1997
1997 gjorde Ole Lindberg sin första resa till Zermatt i kantonen Valais i Schweiz med målet att bestiga Matterhorn, men på grund av vädersituationen fick han avbryta operationen.
– Det snöade så mycket att det inte var säkert att bestiga Matterhorn.
I stället besteg han två andra berg över 4.000 meter i de Penninska alperna i närheten av Zermatt. Breithorn på 4.165 meter och Pollux på 4.092 meter.
Matterhorn besteg han i stället året därefter, och sedan dess har det blivit några resor.
– Med tiden har det blivit lite av ett beroende att bestiga berg. Jag har rest ner alla år sedan 1997 förutom 2000, 2005 när jag hade brutit fotleden och 2018 när jag hade cancer.
Tränar mycket
Den senaste resan återvände Ole Lindberg från för en månad sedan. Han berättar att resan bokades redan vid jul förra året.
– Därför uppstod det ganska många frågetecken när coronaviruset slog till men eftersom framtiden fortfarande är så osäker kände jag att jag ville ta mig ner. Och efter att ha bokat om några flyg kunde jag ta mig ner till Zermatt.
Väl på plats inledde han resan med att träna och under de första dagarna besteg Ole Lindberg flera lättare toppar på 3.000 till 3.500 meters höjd.
– Jag tränar också hemma innan jag åker. Jag brukar springa med tegelstenar i en ryggsäck här hemma i Bartsgårda och så brukar jag åka till sågspånsbanan i Jomala. I år har jag också arbetat mycket i skogen så jag kände mig i bra skick.
Sex toppar
Huvudmålet med resan var att bestiga det 4.219 meter höga berget Hohberghorn, precis som det var 2019 men då satte åska, regn och hårda vindar stopp för bestigningen. 
– Och i år hade det snöat för mycket så vi fick avbryta igen.
I stället besteg tog han sig an ett antal enklare bestigningar i Monte Rosa-massivet: Zumsteinspitze (4.563 m.ö.h),  Parrotspitze (4.432 m.ö.h), Ludwigshöhe (4.341 m.ö.h) Schwarzhorn (2.927 m.ö.h), Balmenhorn (4.167 m.ö.h) och Vincent Pyramid (4.215 m.ö.h).
– De fem första gjorde jag samma dag och Vincent Pyramid gjorde jag dagen efter. Det var inte så svåra bestigningar men toppar jag inte varit på tidigare.
Mest spännande var klättringen till toppen på Schwarzhorn, berättar han.
– För att komma upp till toppen behövde vi klättra upp för en kanske 100 meter hög och brant isvägg.
– Det var också häftigt uppe på toppen på Vincent Pyramid. Där kunde man sitta och dingla med benen över ett högt fall.
Fyra kvar
I och med den senaste resan har Ole Lindberg nu bara fyra berg över 4.000 meter kvar att bestiga i de Penninska alperna.
– Man brukar tala om att det finns 31 toppar över 4.000 meter i området. Jag har bestigit så många genom åren men alla är vid Zermatt.
Ett sådant är till exempel Alpernas högsta berg Mont Blanc som han besteg 2015. Bland topparna som återstår finns bland annat Hohberghorn, Stecknadelhorn och Bishorn kvar.
– Vi får se om jag lyckas komma upp på dem men målet är så klart att bestiga alla. Att bestiga berg blir som en sjukdom till slut men vi vet som sagt ännu inte vad framtiden för med sig.

Kevin Eriksson